biografi (klicka gärna på bilderna)

Jag föddes den 3 september 1970 och växte upp i Robertsfors norr om Umeå i Västerbotten. Redan under min uppväxt var det mycket musik och det hade nog förvånat omgivningen mer om jag inte hamnat i någon del av musikvärlden. I skolan fanns det en bra musikskola där jag fick lektioner i blockflöjt ett år, piano ett par år och efter det gitarr. I kyrkan var jag med i barnkören och senare var det också där jag jobbade med mina låtar på kvällarna på utrustning som församlingen köpt in. Inte ens i hemmet var jag förskonad. Både mamma och pappa och min syster sjöng i kör och pappa drillade mig tidigt i stämsång. Storebror blev dessutom DJ (discjockey). Det blev en del teater också som medverkande i ett amatörteatersällskap; Robertsfors musiksällskap. Först i tre olika uppsättningar på scenen och senare också en uppsättning som gitarrist i orkestern.

Första bandet startade vi på hösten 1981 när jag fyllde elva. Då var det två akustiska gitarrer och en burk full med kulor som virveltrumma. När det sen blev lite ordentligare struktur på orkestern hade jag tänkt spela keyboard eftersom jag hade spelat piano i musikskolan, men tyvärr var den platsen redan bokad så det blev några veckor av stenhård övning på gitarr, gitarrister kunde man ha två av. Det hade ju Beatles och Gyllene Tider bland andra. Eftersom min bror försörjde sig som turnerande DJ så tyckte han nog att det var trevligt att lillebror hade liknande intressen så han köpte en elgitarr åt mig. Det var en brun Gibson SG kopia, Sigma var märket och vi köpte den på Hagströms musik i Umeå för 460 kronor. Jag fick låna en batteridriven förstärkare och spelade i hans buss hela vägen till Robertsfors. Vissa saker glömmer man inte.

Första coverlåten var en intressant (?) version av Gyllene Tiders "När vi två blir en" som fortfarande finns på coverbandsreportoaren. Efter det började vi ganska fort med eget material. Nästa band tog vid 1985 och hade ungefär samma medlemmar som det första. Vi medverkade i Rock SM 1987 och fick spela semifinal i Luleå. Alla i det bandet livnär sig i musik- och mediabranschen idag.

Efter grundskolan blev det 2-årig eltelelinje på östra gymnasiet i Umeå. Ett val mest baserat på att det kunde vara bra med lite elkunskap när man håller på med musik. Musikgymnasiet kändes som ett alltför avlägset mål, jag hade varken betygen eller den musikaliska kunskapen enligt mig själv vid det tillfället.

En termin med trombonspel ökade mina musikaliska kunskaper något även om mitt trombonspel inte var någon fröjd för örat. Men det var ett fint instrument att ha på sitt rum.

Efter ett halvår på den lokala OK-stationen behövdes radikal förändring. Både jag och min bästa kompis sökte och kom in på en ettårig ljudteknikerutbildning i Piteå. Intresset för inspelning, mixning och produktion hade hängt med sen tidigare och under åren 1982-88 gjordes många inspelningar på enkel utrustning. Nu fick jag äntligen en möjlighet att jobba på riktigt fina grejer. I Piteå hade man en fullt utrustad studio med proffsutrustning och där spenderades många kvällar och nätter framför stora mixerbordet.

Som nyutexaminerad ljudtekniker tog turnerandet vid. Under åren 1990-93 bodde jag i Umeå och försörjde mig som turnerande ljudtekniker anställd på ett litet produktionsbolag. Jag var oftast den som var ansvarig för det runt omkring också så det blev verkligen dags att lära sig ta ansvar. Många säger att det är i lumpen pojkarna blir män, jag slapp lumpen men blev snabbt vuxnare under turnŽerna.

Nästa flyttlass gick till Kalmar 1993, bland annat för att kunna avlägsna stämpeln som liveljudtekniker - ett bra yrke när det är vad man vill hålla på med, men fel yrke när man helst vill stå på scenen själv. I Kalmar blev speltillfällena många och ljudjobben få. Som anställd på den enda musikaffären i stan, Rylanders musik, kunde jag fort lära känna de flesta musiker som var aktiva i Kalmar. Detta ledde till mer spelande, mest covers, men även en del egna låtar. Under perioden i Kalmar lärde jag dessutom känna både Henrik Olofsson "Fegan", och Patrik Hjerling som båda är med i det band jag har idag.

Då en förfrågan kom från Sveriges största musikaffär, Estrad musik, att komma och jobba i Stockholm blev det lite funderingar. Musikaffärsjobbet leder till många bra kontakter men tar också mycket tid i anspråk, vilket alla jobb gör när det egentligen är något annat man söker. Nåja, ett sådant ypperligt tillfälle att komma in i Stockholms musikliv kanske inte återkommer, så det blev Stockholm nästa. Ett år löd planen. Tre och ett halvt blev det, från 1995 till 1999 men det var ändå väl investerad tid med tanke på hur bra jag lärt känna musiklivet i Stockholm. Dessutom jobbade Thomas Eklund som är keyboardist i mitt band nu också på Estrad så det var ytterligare en bonus.

Under tiden jag jobbade på Estrad träffade jag Lars Norgren och Leif Losäter. Vi hade det gemensamma intresset att skriva låtar och spela in dem så tillsammans startade vi Resync studio. Det är där jag spenderar det mesta av mina dagar nuförtiden och det är också där skivan är inspelad. Att ha en egen studio har varit en dröm ända sedan jag började spela in mina egna låtar i mitten av 80-talet, så det var verkligen ett stort steg i rätt riktning. Eftersom många har behov av att spela in så har jag fått möjligheten att bekanta mig mer med olika sorters musikstilar när vi hyrt ut studion till andra projekt.

Under vintern 1998 bestämde jag mig för att jag skulle satsa på en artistkarriär. Om sanningen ska fram så tog det rejält med övertalning från några närstående innan jag kom över bron men sen började jag skriva låtar och tankarna gick i en klar och tydlig riktning. Det spelades in en demo och i mars 1999 gjorde vi en spelning på Patricia night live, en klubb för band med eget material. Det lät bra om bandet och vi fick mycket positiva kommentarer.

Ett par månader senare sa jag upp min tjänst på Estrad för att försöka livnära mig på musiken. Det har blivit många paket nudlar sedan dess men under perioder har det rullat riktigt bra. I studion har vi spelat in folkmusik med dragspel och fiol, riktigt tunga hårdrocksband, en barnskiva och ett gäng andra projekt. Jag har de senaste åren dessutom spelat ett otal coverspelningar på bröllop och andra fester. Jag har även fått ihop 10-15 olika reklamjingelprojekt. För de som bor i Stockholm så klingar nog "Ekman buss, flexibussitet" bekant. Jag har gjort många jinglar åt dem och på den senaste fick jag jobba ihop med en gammal idol; Mikael Rickfors som sjöng på den jingeln. Jag har skrivit några låtar till Rednex som finns med på albumet Farm out men tyvärr bara i Australien och Asien. Eftersom bandet sa upp sig kom satsningen av sig och försäljningen har varit blygsam.

Den egna musiken har jag hela tiden jobbat med parallellt. I september 1999 gjorde vi en ny spelning på Patrica night live och det lät helt OK. Vid det laget hade jag dock bestämt mig för att inte nöja mig med att det skulle vara ok. Det skulle vara kanonbra. Så bra att om jag själv hade haft ett skivbolag så skulle jag satsat pengar för att det skulle bli nåt. Så bra var det inte då men jag misstänkte att det skulle kunna bli det så jag köpte massor med skivor och satte mig i studion och lyssnade. Jag försökte förstå vad det var i deras produktioner och mixar som gjorde att det lät så bra när inte mitt gjorde det. Jag skruvade och spelade, ändrade och sparade. Lyssnade om det blev tillräckligt bra, och det blev det inte. Så jag gjorde om det igen, och igen, och igen, tills jag till sist hade två låtar färdiga som jag var helt nöjd med. Jag testade låtarna på alla som ville lyssna och fick bättre kritik än jag vågat hoppas på och bestämde mig för att producera resten själv också. Hade jag från början vetat vilket jobb det skulle bli hade jag nog inte börjat alls men jag är väldigt glad att jag inte visste. :-)

/Fredrik